Mögliga och skrumpna druvor – underbara söta viner!
Söta viner har under 2000-talet hamnat i en underläge då torra viner har tagit över såväl butikshyllor som vinkällare. Sötma kan förknippas med ungdom eller en mjuk inställning – kanske för att viner med en lätt restsötma ofta tilltalar nybörjare. Ändå är några av de dyraste och mest prestigefyllda vinerna, som sauternes, tokaji eller trockenbeerenauslese, just söta.
Glorifieringen av torra viner är faktiskt ett ungt fenomen i vinets långa historia. De antika romarnas mest eftertraktade vin var sött, och under medeltiden tjänade venetianska och genuesiska köpmän förmögenheter just på sina söta viner. Tysklands och Österrikes vinlagstiftning innehåller fortfarande kvalitetsklassificeringar baserade på druvornas sockerhalt – i synnerhet som det var (och är) en utmaning att uppnå hög sockerhalt i ett svalt klimat.
Nästan alla framgångsprodukter fram till 1900-talet har varit söta: champagne, portvin (läs om portviner här), madeira, sherry, recioto, sauternes, eiswein, trockenbeerenauslese… Till exempel torra, eller ens halvtorra mousserande viner och amarone, som uppstod av misstag ur söt recioto, började sälja först under slutet av 1900-talet!
Söta viner
Att sötma viner med något annat än naturligt druvsocker (med undantag för Vitis vinifera-juice eller koncentrat) är förbjudet. Det enklaste sättet att söta ett vin är att tillsätta outjäst druvjuice till ett vin som jästs ut till torrhet. Ett sött vin som framställts på detta sätt är dock mycket mottagligt för efterjäsning, och måste skyddas med exempelvis svaveldioxid. Högkvalitativa söta viner framställs därför genom att se till att sockerhalten är tillräcklig redan i själva druvan:
Vendage tardive/vendemmia tardiva/late harvest betyder sent skördad skörd. Om förhållandena är optimala, solen räcker till och varken regn eller mögel hotar skörden, kan druvorna få mogna och till och med delvis torka på stocken. Detta lyckas naturligtvis inte överallt, eftersom regn ofta infaller just under hösten.
Ädelröta är en önskvärd sjukdom som orsakas av svampen Botrytis Cinerea. Svampen förökar sig i fuktiga och varma (15–20 °C) förhållanden och orsakar pyttesmå hål i de tunnskaliga druvorna. Om druvan därefter får torka blir resultatet guld värda, skrumpna och extremt sockerrika druvor, vars botrytis-aromer de dyraste söta vinerna i världen är kända för. (Det önskade möglet har dock sina risker. Om fuktiga förhållanden råder länge blir resultatet eländigt: druvorna torkar inte utan gråmögel tar över och förstör hela skörden.)
Eiswein/Icewine eller ”isvin” framställs genom att pressa frusna druvor, varvid den koncentrerade juicen separeras från isen och resultatet blir extremt sött. I Tyskland och Kanada väntar man ivrigt på den första frostnatten med -8 °C, varefter druvorna måste plockas före klockan åtta på morgonen och temperaturen eventuellt stiger. I Tyskland sker detta oftast i december. (Eiswein-druvornas sockerhalt har dock ett minimikrav, och om denna nivå inte uppnås buteljeras vinet med etiketten auslese.)
Torkade druvor, en av gastronomins äldsta traditioner, uppstod troligen på Kreta, där grenen som bar druvklasen veks så att vattentillförseln upphörde och druvorna blev till russin. De antika grekerna förfinade tekniken för vinframställning, och instruktionsböcker i ämnet publicerades redan på 800-talet f.Kr. Det vanligaste sättet att torka druvor är dock efter att de plockats (i luftiga korgar, på halm eller i solen), och så skapas fortfarande bl.a. recioto, vin santo, vin de paille och passito di pantelleria.
Stoppa jäsningen!
Det väsentliga vid framställning av söta viner är att avbryta alkoholjäsningen – om man inte gjorde det skulle vinet bli torrt när jäsningen löpt ut. Jästcellernas aktivitet måste alltså på ett eller annat sätt upphöra, och detta kan göras antingen genom att kyla ner, höja alkoholhalten tillräckligt (med destillat), filtrera bort jästcellerna från vinet eller tillsätta svaveldioxid. (Att värma upp vinet skulle naturligtvis vara effektivt, men skulle samtidigt förstöra vinets fruktiga aromer.) Nedkylning i sig räcker inte, eftersom jästcellerna skulle aktiveras igen när temperaturen i flaskan stiger. Filtrering löser problemet, men om det görs noggrant tar det tyvärr också bort smak. Oftast är metoden därför en kombination av flera olika medel.
Sockergränser
Sötma är en av de viktigaste smakerna när man bedömer viner. Viner smakar sött främst tack vare druvsockret som inte jäst till alkohol, men munkänslan beror också på mängden syror, tanniner eller eventuell koldioxid som dämpar upplevelsen av sötma. Även temperaturen spelar roll för hur sötman uppfattas: sötman känns avtagande i kyla. Etanol och andra alkoholer, såsom glycerol, upplevs ibland missvisande som sötma i vinet, likaså pektiner som förekommer naturligt i druvornas skal.
EU:s officiella klassificering för sötma tar hänsyn till syrornas balanserande verkan. I princip får ett torrt (dry, sec, trocken, secco, seco) vin innehålla högst 3 g/l restsocker, men om syrornas motsvarande grammängd når en nivå som är högst 2 g lägre än sockermängden, är vinet torrt ända upp till 9 gram.
Ett halvtorrt (medium dry, demi-sec, halbtrocken, abboccato, semiseco) vin innehåller enligt samma princip 4–12 g/l restsocker, men om syramängden är högst 10 g lägre än sockermängden räknas viner ända upp till 18 g/l som halvtorra.
Ett halvsött (medium sweet, moelleux, lieblich, amabile, semidulce) vin är sötare än det föregående och innehåller restsocker upp till 45 g/l, innan klassificeringen ändras till sött (sweet, doux, süss, dolce, dulce)
Det finns dock ett enormt spektrum av söta viner. Medan portviner exempelvis ligger kring 100 g/l, kan en liter söt Pedro Ximénez-sherry innehålla 500 gram socker – alltså hälften av sin vikt!
Och det är inte allt: den sällsynta Tokaj Eszencia har bevisligen nått 850 gram… SÖTT!
Text: Liisa Huttu-Hiltunen
Har du redan testat de portugisiska delikatesserna Pastéis de Nata? Ta del av Himahellas recept här!
Rekommendationer
Gancia Asti 7,5 %
Luoteis-Italian Asti on maailmankuulu makeista kuohuviineistään, jotka vuonna 1993 nostettiin maan ylimpään laatulukitukseen DOCG. Astin metodi on erityinen, koska kuplat syntyvät viiniin alkoholikäymisen yhteydessä painetta sietävässä terästankissa. Käyminen keskeytetään viilentämällä, jolloin osa rypälemehun luonnollisista sokereista jää lempeiden kuplien seuraksi.
Moscato-lajikkeen aromeja on vaikea unohtaa: kukkaiset, päärynäiset, rusinaiset, lehmusta, akaasiaa ja jopa kanelia muistuttavat aromit toistuvat niin tuoksussa kuin makeassa, mutta happojen ja kuplien kohottamassa maussa. Astia nautitaan sekä runsaan suolaisten salumien että makeiden kakkujen, torttujen ja keksien kera. Ihastuttava keväinen aperitiivi on kuin lupaus alkavasta kesästä!
Gancia on yksi Italian johtavista kuohuviinien tuottajista ja myös suomalaisten suosikki!
Harvey's Bristol Cream
1600-luvun lopulla britit kuluttivat runsaasti makeita sherryjä, joita kutsuttiin yleisnimellä bristol milk (Bristolin maito) niiden tuontisataman ja pehmeän maun mukaan. Harvey’s perustettiin vuonna 1796, ja nykyään maailman myydyimmäksi sherryksi kohonneen Harvey’s Bristol Cream Sherryn kehittivät veljekset John ja Edward Harvey. Heidän sherrynsä oli niin ylellinen, että maistaessaan eräs rouva oli ihastuneena huudahtanut: ”Eihän tämä ole maitoa vaan kermaa!” (cream=kerma)
Harvey´s Bristol Cream on tarkoin harkittu sekoitus Jerez’n eri tyylisiä sherryjä: herkkää finoa, ikääntynyttä amontilladoa, aromikasta olorosoa sekä erityisesti makeaa Pedro Ximenez -rypälelajiketta. Kypsytys tapahtuu amerikkalaisissa tammitynnyreissä sherrylle tunnusomaisessa solerasysteemissä. Nimensä mukaan se pullotetaan edelleen Bristolissa, Englannissa yritykselle tunnusomaiseen siniseen pulloon.
Tumman meripihkan ruskea sherry on tuoksultaan erittäin makea: rusinaa, viikunaa, kahvia, suklaata ja pähkinää. Suussa makea, suutuntumaltaan kermainen mutta eloisan hapokas ja vivahteikas. Maussa toistuvat finosherryn mustelmainen omena, oloroson pähkinät ja kuivattu luumu, Pedro Ximenez’n makea rusina ja karamelli sekä tammitynnyrikypsytyksen lempeä toffee.
Harvey’s Bristol Cream on ylellinen sherry, jota britit rakastavat jälkiruokana tai sen seuralaisena. Säilyy avattuna pitkään ja sopii monenlaiseen herkkuhetkeen: digestiiviksi sellaisenaan tai keksien, kuivakakkujen, jäätelön ja vanukkaiden kanssa – erityisesti kun sen aromit toistuvat myös ruoassa. Tarjoillaan hyvin viilennettynä.
Grahams Late Bottled Vintage Port
Tämä mustasävytteinen, intensiivisen marjainen, taatelinen ja viikunainen makea port ja suklaa: voiko ihanampaa hemmottelua kuvitellakaan?
Graham’s LBV:n rypäleet Touriga Nacional, Touriga Franca, Tinta Barocca, Tinta Roriz ja Tinto Cao on kerätty käsin pääasiassa Quinta dos Malvedosin sekä Quinta das Lagesin tarhoilta Douro-joen varrella. Late Bottled (myöhään pullotettu) tarkoittaa, että ennen pullotustaan vuosikertaviinin on annettu kypsyä suurissa tammitynnyreissä 4-6 vuotta. Viini on myös suodatettu sakan poistamiseksi ja valmista nautittavaksi ilman dekantointia.
Syvän rubiininpunainen viini tuoksuu voimakkaan marjaiselle. Kypsä luumu, mustikka, kuivattu karhunvatukka ja orvokki toistuvat myös makeassa, ryhdikkäässä ja täyteläisessä maussa. Mausteinen jälkimaku säilyy pitkään. Juustot, varsinkin stilton ja muut laadukkaat sinihomejuustot sekä parmesaani suorastaan janoavat Graham’s LBV:n seuraan, samoin suklaiset ja täyteläisen marjaiset kakut.
W. & J. Graham & Co. on kahden skottilaisen veljeksen William ja John Grahamin vuonna 1820 perustama portviinitalo. Vuonna 1970 yhtiön osti Symingtonin perhe, joka on yksi merkittävimmistä portviinintuottajista. Graham’s on ansainnut maineensa erityisesti huippuluokan vuosikertaportviinien tuottajana!
Sol de Málaga
Sol de Malaga – ”Malagan aurinko” on väkevöity viini, jossa makeiden viinein kuningasrypäleen Muscat of Alexandria ja Etelä-Espanjan erikoisuus Pedro Ximenéz ovat tasavertoisesti edustettuina. Niiden rypäleet poimitaan aurinkoisessa Malagassa sokeripitoisuuden saavuttaessa huikeat 300g/litra!
Alkoholikäyminen keskeytetään tisleellä, jonka jälkeen viiniä kypsytetään tammitynnyreissä kuuden kuukauden ajan. Makean viinin alkoholiprosentti on 15, ja 210 gramman jäännössokeri on omiaan hyvinkin makeiden jälkiruokien kumppaniksi.
Suklaanruskean värinen viini tuoksuu runsaan mausteiselle. Sen täyteläistä makumaailmaa hallitsevat kuivattu luumu, rusinat ja paahdetut pähkinät. Suutuntuma on öljyinen, ja jälkimaku mausteinen. – Oivallinen viini voimakasaromisille erittäin täyteläisille jälkiruoille!