Toscanska viner
Toscanska viner är bland de mest kända i världen
Toscana, som ligger i mellersta Italien, är ett av landets mest älskade resmål. Och det är inte så konstigt, för regionen med sina böljande kullar och floder bjuder på ögongodis i form av landskap, historia, kultur, konst och gammal arkitektur, för att inte tala om högkvalitativa viner och himmelsk gastronomi.
Toscana är ett jordbruksområde och dess viktigaste grödor är olivträd och vinrankor. Klimatet är medelhavsklimat: mycket varmt, stundtals hett, under somrarna, men svalt under vintrarna, särskilt i inlandet. Regnen koncentreras till vinterhalvåret, vilket är gynnsamt för vinodlingen. Jordmånen är mycket varierad, från vulkanisk tuff till sandsten och kalksten samt en skiffertyp som i Toscana kallas för galestro. På kullarna är jordmånen oftast näringsfattig och dränerande, medan alluviala jordar, som är mer näringsrika och avlagrade av floder, finns på dalbottnarna. En del av regionen (Maremma) var ett träsk plågat av malaria innan människan dikade ut det i odlingssyfte. Största delen av (kvalitets)vinerna växer på sluttningarna och drar därmed nytta av svalkande vindar från havet samt att fukt rinner ner i dalarna. Detta återspeglas även i vinernas och vinområdenas namn med prefixen colli (=kullar) eller monte (berg).
Toscanas tusenåriga vinkultur sträcker sig tillbaka till etruskernas tid. Toscana bär också deras historia i sitt namn (etrusk = lat. tusci). I hjärtat av Toscana produceras kanske världens mest kända italienska vin, Chianti, och kändisarna som kallas supertoscanare är samlarobjekt för vinentusiaster. Toscana har varit en viktig föregångare i förnyelsen av den italienska vinproduktionen. Som kvalitetsvinområde är det ett av de viktigaste vid sidan av Piemonte, Friuli och Veneto: största delen av regionens viner tillhör kvalitetsvinklasserna DOC (Denominazione di Origine Controllata) och DOCG (Denominazione di Origine Controllata e Garantita). Nedan har de toscanska vinerna gåtts igenom.
Sangiovese – Toscanas adelsman
Toscanas (och vid sidan av Nebbiolo hela Italiens) mest betydelsefulla druvsort är Sangiovese (=sangue di Giove, Jupiters blod). Då den växer kraftigt måste bladtillväxten stävjas genom beskärning och genom att plantera den i torr, näringsfattig jord. Med sitt tunna skal är den även känslig för mögel, så torra förhållanden, särskilt nära skörden, är väsentliga. Å andra sidan tål den torka väl och mognar långsamt och ganska sent, vilket är avgörande för en långsam koncentration av aromer i druvjuicen. Man trodde länge att Sangiovese var en ursprunglig vild toscansk sort som "tämjts", men DNA-analyser har visat att den är en naturlig korsning av Ciliegiolo och Calabrese di Montenuovo, och att den med största sannolikhet spridits från södra Italien norrut. Liksom många naturligt spridda sorter muterar den lätt. Olika synonymer, som Prugnolo gentile, Brunello, Morellino eller Grosseto, är i själva verket varianter av samma sort som anpassat sig till sina egna områden, och även om de officiellt räknas till samma sort, har de även inbördes olika egenskaper. Plommon, körsbär, mullbär, kryddor, kastanj, tobak, läder och stall är typiska aromer i viner gjorda på Sangiovese. Som matvin passar Sangioveser utmärkt, eftersom de är naturligt syrliga och tanninrika – en utmärkt partner alltså till traditionell tomat(pasta)sås samt till en Fiorentina-biff som är grillad på utsidan och blodig inuti!
Toscanas stora viner
När man talar om Toscana dyker dess kändisar DOCG chianti, brunello di montalcino, vino nobile di montepulciano samt det vita vernaccia di san giminiano oundvikligen upp. Andra viner med den högsta kvalitetsklassificeringen DOCG är (likaså röda) carmignano, morellino di scansano, suvereto, monetcucco sangiovese, elba aleatico passito och val di cornia rosso. Även Toscanas söta vin santo (=”heligt vin”) är känt; det kan framställas inom flera DOC-områden. Det finns hela 39 DOC-viner, och de övriga, som inte uppfyller de föregående reglerna eller kvalitetskraven, etiketteras under fem IGT-klasser (oftast IGT Toscana).
Chianti
Chianti-området delas in i dess ursprungliga (och kvalitetsmässigt främsta) hjärta Chianti Classico samt det större Chianti-området som sprider ut sig över en större yta. (År 1996 avskildes Chianti Classico till ett eget DOCG-område, eftersom dess vinodlare ansåg att Chianti blivit för stort och att kvaliteten var ojämn på andra håll.) Utöver detta har Chianti underområden som, efter att ha klarat sina kvalitetskrav, får anges på etiketten: Colli Aretini, Colli Fiorentini, Colli Senesi, Colline Pisane, Montalbano, Rufina och Montespertoli. Kvalitetsbeteckningar samt områdenas gränser eller status är ständiga diskussionsämnen – de vägleder ju konsumenten i köpbesluten, och ett mer berömt områdes namn på etiketten innebär naturligtvis större inkomster.
Brunello di Montalcino
Som fader till Brunello, som kallas för det italienska vinets aristokrat, anses Clemente Santi vara, vars vin från 1865 års skörd först övertygade agrarutskottet i Montepulciano 1869, och som under de kommande åren slog även franska viner i flera tävlingar ända i Paris och Bordeaux. Vinet framställs fortfarande till 100 procent av druvan Brunello, en lokal Sangiovese. Vinet steg till DOCG-kvalitetsklassificering år 1980. Klassificeringen har strikta föreskrifter gällande vinodling, framställning och det färdiga vinets egenskaper. Brunellons minimilagringstid är fem år, varav minst två år på ekfat och fyra månader på flaska. Riserva måste lagras i minst sex år, varav minst två år på fat och sex månader på flaska. Vinernas färg ska vara rubin-granitröda, doften intensiv och karaktärsfull med inslag av pelargon, körsbär och kryddor. I munnen ska de vara torra, något tanninrika, robusta, harmoniska och hållbara. De ska innehålla minst 12,5 % alkohol, 5 g/l syror samt 24 g/l torrsubstans. (Rosso di Montalcino är å andra sidan områdets högkvalitativa DOC-vin, ”brunellons lillebror”, vars föreskrifter gällande både produktionsvolymer, krav på egenskaper och lagringstider är mer generösa.)
Vino Nobile di Montepulciano
Vinet har en ”adlig” (nobile) och lång historia; det första skriftliga omnämnandet av vinet från Montepulciano finns från år 789, men man hade stridit om herraväldet över området långt dessförinnan, och områdets utmärkta lämplighet för vinodling hade upptäckts redan under etruskernas tid. Vetenskapsmannen och poeten Francisco Redi tillägnade rader till denna ”vinernas konung” på 1600-talet. Vinet var det första i hela Italien som fick DOCG-klassificering år 1980! Vinet måste innehålla minst 70 % Prugnolo Gentile (lokal Sangiovese), och det får blandas med högst 30 % andra godkända mörka druvsorter från Toscana-regionen (varav även ljusa sorter accepteras till max 5 %). Vinet måste framställas i sin helhet inom det begränsade DOCG-området, och det måste lagras i minst två år innan det släpps till försäljning (riserva 3 år). Vinernas färg ska vara rubin-granitröda, doften intensiv, eterisk och karaktärsfull. I munnen ska de vara torra, syrliga samt livligt långa i sin smak, eventuellt med inslag av fatlagring. Alkoholhalten måste vara minst 12,5 % (riserva 13 %), syrorna 4,5 g/l och torrsubstansen 23 g/l. (Precis som i Montalcino har även denna ”adelsman” en ”lillebror”: DOC Rosso di Montepulciano.)
Vernaccia di San Gimignano
Toscanas ädla tradition av vita viner representeras av Vernaccia di San Gimignano, som framställs av druvan med samma namn. I druvblandningen får man använda 15 % andra för området typiska (icke-aromatiska) sorter. Vinet är halmgult och fruktigt, och vid längre lagring (riserva) mycket mångbottnat. Riserva måste lagras i minst 11 månader (i stål- eller träkärl) och minst tre månader på flaska innan det släpps till försäljning. Båda måste ske inom produktionsområdet. Vinernas färg ska vara ljusgula med en guldton (riservorna mer gyllene). Som unga vill man ha fruktighet och blommighet i doften, lagring ger dem en flintaktig mineralitet. I munnen är de torra, harmoniska och smakrika, ibland mandelaktiga. Alkoholhalten måste vara minst 11,5 % (riservan 12,5 %), syrorna 4,5 g/l, torrsubstansen 16 g/l, medan sockerhalten inte får överstiga 4 g/l. Traditionellt rekommenderas Vernaccia till medelhavssallader och soppor, fisk samt friterade ägg. Det passar även till ljust kött och ljusa (pasta)såser samt unga ostar. Vinet steg till DOCG-klass år 1993. Områdets DOC-vin är San Gimignano.
Vin Santo eller Vinsanto
Det söta vin santo som görs på torkade druvor kan inte lämnas utanför när man talar om Toscanas läckerheter. Sent skördade, huvudsakligen ljusa druvor torkas i flera månader på halmmattor, varvid de russinliknar och man hoppas att ädelröta ska uppstå. De koncentrerade druvorna pressas och vinet, som jästs till önskad sötmanivå, lagras i flera år (minst 3, men upp till 5–10 år) på små (traditionellt kastanj) trätunnor. Tunnorna placeras i luftiga lagerlokaler där temperaturen varierar efter årstiderna. Eftersom träet ”andas” får vinet lite syre, vilket väsentligt påverkar vin santons stil. Vinets färg varierar från guldigt till brunt och även restsockerhalterna varierar avsevärt. Vinerna framställs i flera DOC-områden.
”Super Tuscans”
Begreppet supertoscanare (super toscano, super tuscan) föddes på 1970-talet när Robert Parker introducerade förvånansvärt högkvalitativa bordsviner (dåvarande vino da tavola) från Toscana för den stora världen. Toscanas kvalitetsklassificerade viner, särskilt Chianti, hade lidit av ett dåligt rykte eftersom misslyckade lagstadgade bestämmelser hindrade framställningen av kvalitetsvin och odlarna var tvungna att koncentrera sig på kvantitet medan priserna föll. Vinerna odlades till och med på dalbottnarna och skördarna var ymniga, men innehållslösa. (Tidigare hade man på initiativ av Baron Ricasoli blandat i lite vitt Malvasia i rödvinerna för att göra dem mer lättillgängliga redan som unga, men syftet hade slagit fel, och nu tvingade lagen fram tillsats av vitt vin.) Nu blandade man i upp till 30 % enkelt, smaklöst Trebbiano i kostnadseffektiva lågprisviner, och de girigaste lär ha drygat ut sina viner med bulkvin från andra håll. Ordet fiasco har sitt ursprung i en misslyckad flaska (lat. flasco = flaska), och denna halmomspunna flaska med eländigt innehåll var verkligen just det: ett totalt fiasko.
På grund av detta började kvalitetsmedvetna odlare, främst Marchese Incisa della Rocchetta, som i åratal framgångsrikt experimenterat med Bordeaux-druvor i Bolgheri, samt Marchese Antinori som inspirerats av sin farbrors experiment, blanda Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc i sin Sangiovese istället för vita druvsorter. Sassicaia (1968) och Tignanello (1971) var födda. Snabbt började även andra ”supertoscanare” dyka upp som föll under bordsvinkategorin, men som var otroligt täta och högkvalitativa, vilket till slut raserade grunden för hela den dåvarande ”kvalitets”klassificeringen. Dessa viner finns fortfarande på listan över världens mest uppskattade viner. Även om bestämmelserna för kvalitetsklassificeringar ändrades, och sedan 2006 har det inte längre varit tillåtet att tillsätta vita viner i Chianti överhuvudtaget, förblir många supertoscanare fortfarande stolta i IGT-klassen. Deras namn behöver inga tillägg.
Frossa i italienska viner samt dessa italienska recept från K-Ruoka
Anordnar du en kväll med Italien-tema? Toscanas viner behöver italienska läckerheter som sällskap! Testa dessa enkla crostini och överraska dina gäster med Blonditiinas turinska antipastotallrik
Rekommendationer
Antinori Pian delle Vigne Brunello di Montalcino
Tämä viini on maultaan pitkä, runsas ja elegantti. Tanniinit ovat notkeat ja hapot eloisat. Viini käy hyvin punaisen lihan ja pataruokien sekä voimakkaiden juustojen kumppanina. Viini sopii hyvin varastoitavaksi ja kehittyy ajan myötä.
Antinori Tignanello
Tignanello oli se viini, josta ensimmäisenä käytettiin termiä “supertoskanalainen”. Se on ensimmäinen sangiovese, joka on kypsynyt pienissä tammitynnyreissä, valmistettu muistakin kuin alueen perinteisistä rypäleistä, sekä ensimmäisten viinien joukossa, joita chianti classicon alueella on valmistettu ilman valkoisia rypäleitä. Elegantti ja mehevä.