Portugal – en fascinerande vinös skattkammare i det europeiska fastlandets sydvästra hörn

star
Portugalilaiset viinit kasvattavat suosiotaan Suomessa

Portugisiska viner blir allt populärare i Finland. Lär känna vinlandet och Viinipostis portugisiska producenter!

För att vara ett relativt litet land producerar Portugal en förvånansvärt stor bredd av olika vintyper. I ett land som är under 60 mil långt och som mest 20 mil brett varierar de klimatologiska förhållandena kraftigt. Vid den låglänta kusten råder Atlantens svala vindar, medan klimatet i öster är torrt och utpräglat kontinentalt. Medan bergen vid nordkusten kan få upp till 2000 mm regn per år, når de nästan ökenartade slätterna i södra inlandet knappt upp till 400 millimeter. Den genomsnittliga årstemperaturen stiger från 10°C i norr till 17,5°C i söder, och sommartid är värmeböljor på över 40°C vardagsmat.

Det enorma bergiga Spanien i öster och Atlanten i väster bildar som en ficka där lokala vindruvor och traditionella metoder har bevarats isolerade från resten av världen. Få portugisiska druvsorter har någonsin lämnat landet, och det är först på senare tid som man har börjat experimentera med internationella sorter. Med sina 248 ursprungliga sorter är Portugal i genteknikens tidsålder som en nyss upptäckt kontinent för forskare.

Portugals viktiga handels- och försvarsallierade har historiskt sett varit en annan stormakt till havs, England. Redan på 1100-talet skeppades vin från Minho i norr till England, och partnerskapet, som beseglades genom en kunglig allians 1386, har förblivit oavbrutet ända fram till idag. Vinhandeln blomstrade särskilt under krigen mellan England och Frankrike, och bland annat portvinet ”föddes” under en sådan period. Portugals före detta kolonier är fortfarande viktiga handelspartners, och även om européerna köper relativt dyrare viner, är Angola det viktigaste exportlandet volymmässigt.

Vinlusen förstörde nästan totalt även Portugals vingårdar i slutet av 1800-talet, och desperata vinodlare planterade istället högavkastande hybridsorter, korsningar mellan Vitis vinifera och arter från det amerikanska Vitis-släktet. När 1900-talet kom var vinindustrin rent kaotisk, och fattiga småodlare förmådde inte göra de investeringar som en kvalitetsutveckling utan tvekan hade krävt. Salazars 40-åriga enpartistyre, som följde efter den politiska och ekonomiska turbulensen, försökte förbättra situationen genom att grunda kooperativ. Till en början lyckades de höja vinernas generella kvalitet, men som så ofta var det centrala administrationssystemet för styvt och slog till slut tillbaka mot sitt syfte. Portugals inträde i EU innebar en nystart för vinindustrin, både ekonomiskt och lagstiftningsmässigt. Vinodlarna befriades från kooperativens ok och investeringar strömmade till de nya vingårdarna, som etablerades särskilt i det glesbefolkade, jämnt böljande Alentejo.

Den nuvarande vinlagstiftningen är tredelad: Den högsta kvalitetsklassen DOC (Denominação de Origem Controlada) har de strängaste reglerna, och i regel är endast lokala druvsorter tillåtna. IGP (Indicação Geogràfika Protegida), mer bekant som VR (Vinho Regional)-klassen, är betydligt flexiblare, och därför framställer innovativa producenter även viner av mycket hög kvalitet i denna ”lägre” kategori. För Vinho-etiketten räcker det att vinet har tillverkats i Portugal, och varken årgång eller druvsorter nämns. Kommersiellt är kategorin viktig eftersom till exempel roséviner inte tillåts i kvalitetsklasserna, men de exporteras i enorma mängder.

Av Portugals talrika druvsorter dominerar de blå ytan

Portugisiska viner är nästan utan undantag blandningar, där olika sorter kompletterar varandra. Historiskt sett var olika sorter uppblandade även på vingårdarna, men senast i och med EU (och dess stöd) har man frångått detta. Eftersom druvorna mognar i olika takt var det svårt att bestämma tidpunkten för skörden, och skörden kunde innehålla både omogna och övermogna druvor samtidigt.
Portugalilaisten viinien rypäleet
I början av växtsäsongen är alla druvor gröna. Färgförändringen sker för att locka till sig fåglar först när fröna är redo att spridas.
Portugals mest kända och kanske främsta druvsort är Touriga Nacional. Av de små, mörka, tjockskaliga druvorna får man underbart täta, aromatiskt mångbottnade, tanninrika och långlivade viner. Trots sin kvalitet är det bara den femte mest odlade sorten i hela landet, och även i Douro (där den är en obligatorisk del av blandningen, liksom i Dão) stannar dess andel på 10 procent av odlingsarealen. Det är en svår sort som innebär en risk för odlaren: dess naturligt låga avkastning är särskilt känslig för bakslag på våren, den fokuserar på att växa bladverk (på bekostnad av druvorna) och kräver därför arbete i vingården. Dessutom måste man vara mycket noggrann vid skörden: druvor som skördas för tidigt hinner inte mogna sina tanniner, men druvorna blir också lätt övermogna och förlorar sina eleganta aromer.
Touriga Franca är av en annan sort: den bryr sig inte nämnvärt om värme eller torka, utan ger jämnt stora skördar. Den är Dourons mest odlade sort (landets näst största) och ger mustigt parfymerade, violaromatiska viner som ger blandningarna rundhet och mjukhet som motvikt till den stramare Nacionalen. Att utvinna färg och tanniner kräver dock arbete i vineriet.
Castelão ger täta, hallonbäriga, lagringsdugliga, rentav köttiga rödviner som med åldern utvecklar tjära-aromer. Den trivs bra i sydkustens sandiga jordmån och varma klimat, där den kallas Periquita, ”liten papegoja”. Även Trincadeira trivs hellre i söder, eftersom dess täta klasar är känsliga för nordens fukt och mögel. Baga (som odlas särskilt i Bairrada) är en mycket syrarik och tanninrik sort med små druvor och tjockt skal, som mjuknar först vid lagring, men som väl framställd och flasklagrad ger fina, mogna svarta vinbärsdoftande och rustika viner.
Av de gröna sorterna är Alvarinho från Vinho Verde mest känd utomlands (den odlas även under namnet Albariño i Spanien). De flesta vinerna även från Vinho Verde är dock blandningar; friskt syrarika, alkoholsvaga och traditionellt pärlande matviner.
Den största arealen bland de gröna druvorna tar Fernão Pires (alias Maria Gomes), som odlas över hela södern utöver Bairrada. Den ger en tidigt mognande, god skörd och är mycket mångsidig, med allt från mousserande viner i Bairrada till söta botrytisviner i Ribatejo. Lagringsdugliga viner som behåller sin syra även i varma klimat får man däremot från sorten Arinto, vars popularitet begränsas av dess låga avkastning.
Även om lokala sorter dominerar Portugals vinodlingar, vinner ändå den spanskättade Tempranillo förstaplatsen i odlingshektar – låt oss säga med en druvas bredd, för även den når bara 9 % av den totala odlingsarealen. Sorten har trivts i landet i hundratals år och betraktas därför inte som en importdruva. I Alentejo i söder kallas den Aragonez, i Douro Tinta Roriz. Sorten mognar långsammare än Touriga Nacional och trivs inte i extrem hetta, och de bästa täta, fruktiga och långlivade versionerna fås från karg jordmån i den nordligare Douro-dalen där avkastningen begränsas.

João Portugal Ramos Family Estates, Alentejo-slättens innovativa jätte

Vinregionen Alentejo är till ytan Portugals största och täcker en tredjedel av hela landet. Motorvägen med tre körfält som leder österut från Lissabon till den spanska gränsen är nästan tom, och den 140 kilometer långa resan till byn Estremoz går snabbt medan man beundrar korkekskogarna. Bebyggelsen är knappt märkbar, förutom den gamla staden Évora. Alentejos klimat är varmt och kontinentalt, även om det naturligtvis finns skillnader inom det stora området beroende på latitud och avståndet till den svalkande Atlanten. Landet stiger jämnt till 400 meter i Borba-delregionen, och först vid den spanska gränsen börjar bergen. Jordmånen varierar avsevärt, och för vinernas del är det av betydelse om de växer i fruktig lerjord med röd marmor eller granit, eller i de finaste kalk- och skifferjordarna.
Portugalilaiset viinitarhat
I Alentejo ligger vingårdarna på stora slätter
João Portugal Ramos, son till en portugisisk vinsläkt, utbildade sig till oenolog i Lissabon på 1980-talet. Han arbetade länge som konsult och hjälpte vinproducenter över hela Portugal och uppnådde internationellt rykte som en betydande utvecklare av portugisiska viners kvalitet. År 1990 planterade João Portugal sina första 5 egna hektar i Estremoz, och sju år senare byggdes vineriet Vila Santa, där modern teknologi förenas med respekt för traditioner. Premiumvinerna trampas på gammalt vis med fötterna i marmorlagarer, samtidigt som laboratorietekniker på andra sidan gården noggrant analyserar vinets tillverkningsfaser året runt.
Jag tas emot av João Maria, vinmakarens son. Han är också oenolog, och jag gläds åt hans prestigelösa stil att berätta även om de utmaningar och lärdomar som utan tvivel hör till vinmakeri och ständigt lärande. Marknadsföringssnack är långt borta; hos honom lyser en ung människas äkta passion och kompromisslöshet för att göra ett bra och ännu bättre vin, utan att glömma miljöns välmående.
Ramos
Den unga oenologen João Maria Ramos går i sin fars fotspår
På Vila Santa håller man på att ställa om till ekologiskt; 40 hektar av deras egna vingårdar har redan fått certifiering. João Maria berättar att mögel- och svampsjukdomar inte trivs i det torra klimatet, så området är gynnsamt för ekologisk odling. På grund av den varma sommaren skördas druvorna tidigt för att bevara syran: den senaste skörden inleddes redan den 10 augusti. (Som jämförelse: i Nordeuropa skördas vindruvor fortfarande i oktober.) Värmen kräver också kylning av vinkällarna så att vinerna som lagras på fat inte ”kokas”.
João Portugal Ramos Family Estates har expanderat snabbt. Utöver Alentejo omfattar deras 700 hektar vingårdar även i Douro, Tejo, Beira Atlântico och Vinho Verde. I Alentejo odlar avtalsproducenter 400 hektar enligt deras önskemål, utöver de 200 egna hektaren. Den årliga produktionen uppgår till otroliga 8 miljoner flaskor, varav 5 miljoner tillverkas i Alentejo. Företaget deltar i det internationella TNS-programmet (The Natural Steps), där principer för hållbar utveckling och innovationer tillämpas i verksamheten, ända från vingården till konsumentens tomma flaska. I Ramos filosofi ingår även ett socialt ansvar, och de satsar på utveckling av lokalsamhället och ett bredare humanitärt arbete.
De 9000 kvadratmeter stora lokalerna är imponerande med sina tappningslinjer och laboratorier. I källaren lagras innehållet i över 2000 franska, amerikanska och portugisiska ekfat till tonerna av lågmäld klassisk musik. Jag försöker vara vitsig och frågar vilken sorts musik vinerna gillar. João Maria skrattar, men blir snabbt allvarlig: ”Faktum är att ljudmiljön inte är helt betydelselös, ljudvågor färdas ju bra i vätska. Vi vet att en källare som vibrerar på grund av till exempel närliggande trafik orsakar skada på vinerna, varför skulle då inte ständigt oljud göra det?”
Kellari
Det finns stämning i den imponerande vinkällaren
När vi provar vinsortimentet, från det blomdoftande vita vinet till det röda Smart Dog och Vila Santa-kategorin som trampats i lagarer och lagrats på fat, dyker plötsligt en viftande svans upp vid den vackra terrassens glasdörr. ”Där är han ju! Smart Dog!”, utbrister João Maria. Faderns cockerspaniel Pingo vill tydligt också vara med på provningen. ”Vill du veta varför han kallas Smart Dog?”, frågar João Maria och går för att gömma en av flaskorna. Hunden släpps in och får i uppgift att ”leta upp vinflaskan”. Under ivrigt letande är gömstället funnet och hunden återvänder – med en vinflaska i munnen!
Pingo koira
En cockerspaniel vid namn Pingo är en riktig ”Smart Dog”
Hunden fick sitt smeknamn på vinetiketten eftersom den var delaktig i dess födelse: En dag försvann den och hittades först efter långt sökande och kilometervis bort. Den undersökte marken genom att gräva ett hål och vifta på svansen. Pappa Ramos blev intresserad av den grusiga jordmånen som hålet avslöjade och insåg att han hittat en plats som skulle passa utmärkt för sorten Syrah. Vinet Smart Dog är en mustig blandning av Syrah och den lokala Trincadeira med mjuka tanniner, som säljs i Alko i tre liters bag-in-box.
I nästa del reser vi norrut till Douro och besöker portvinshuset Graham's! Läs artikeln här.
Text: Liisa Huttu-Hiltunen
Bilder: Liisa Huttu-Hiltunen, JPRamos
Publicerad 6/2017